Idag känner jag mig besviken. Fortfarande ingen som ringt ifrån kliniken. Besviken, ledsen, arg... Aa väldigt mycket känslor som finns inom mig just nu. Många som känner mig ser inget eller hör inget. Jag försöker göra allt för att hålla upp fasaden och kämpa på. Inte låta det som pågår i kroppen påverka för mycket av den jag är och vad jag vill i livet. Detta är även kanske en nackdel då när jag väl inte orkar kämpa emot och går in i en sämre period så är det inte många som förstår! Det är ju ingen som ser. För smärta syns inte. Inte direkt som en bruten fot där dina vänner ser gipset och kan förstå din situation. Tänk va mycket lättare det hade varit då!!
Den enda person som får se mig svag, i de värsta stunder, den personen som jag kan klaga och gnälla till är min älskade syster. Jag vet att hon vet vad jag går igenom. Samtidigt ibland känns det som om det inte alls är så. Oavsett hur dålig kroppen är imorgon så ska jag åka till min fristad. Den plats där jag bara är och får vara utan att ha fokus på vad som just nu pågår. Så nu säger jag god natt och sov så gott ?