Gick till jobbet idag trotts att allt jag ville var att stanna i sängen hela dagen... Fick knappt sovit någonting i natt. Vakna med svårigheter att böja mina fingrar, extrem smärta i nacke/rygg och onda fotleder. Det har gått snart en vecka sen jag kontakta min smärtklinik och ännu har ingen återkopplat. Hur kul är det att sitta på jobbet och det enda nu vill är att bryta ihop för du orkar inte mer???
En vän sa i helgen att hon aldrig hade klarat att leva med smärta och fortfarande ha ett leende... -Jag förstår inte hur du orkar...
En annan sa att hennes största rädsla är att "gå sönder".. -så som du har det... -Behöva ge upp sina drömmar och inte kunna göra vad man vill, nää det vill jag inte...
Vad ska man säga? Inte har jag valt min situation!!! Jag skulle göra allt för att komma ur den. Om de nu kan säga dessa orden, hur kommer det sig att ingen visar mer förståelse och vilja att hjälpa till???
Känner hur arg och bitter jag är idag. Arg på mig själv att jag inte kämpar hårdare. Arg på hur fan sjukvården behandlar än. Arg på att behöva be om hjälp men ändå aldrig få den. Bitter över att efter nästan 2 1/2år fortfarande inte få en diagnos som kan hjälpa till att finna rätt behandling.
Ikväll får jag bara låta tårarna rinna ner för kinden, ta några djupa andetag och försöka fokusera på att det faktiskt finns de som har det värre...